Att skiljas från sin partner, varesig det är pojkvän/flickvän, fästman/fästmö, Maka/make, är otroligt jobbigt. Även om de båda parterna är överrens om att det är den bästa lösningen så glömmer man lätt att det inte bara är personen i fråga man skiljer sig från utan även hans/hennes familj.

Diskussionen om det här har kommit upp några gånger med vänner och bekanta, vissa av dem har egna erfarenheter andra inte. Det som fick mig att börja fundera extra mycket på ämnet var när en bekant sa lite arogant och kallt: "ääh, det e inte som om familjen betyder lika mycket när man gjort slut".. Hmm... jag håller inte med där.

Familjen är ju en del av förhållandet också, man blir sammanvävda med tiden, det ger en gemenskap, som förövrigt är väldigt fin tycker jag. Själv har jag suttit i en situation då det va "lika bra" att bryta förhållandet just för att det inte kom någon vart och det va ofta problem och man mådde mest dåligt. Här spelar det ingen roll för mig om man inte är tillsammans med personen i fråga, jag bryr mig fortfarande om hans familj och vänner, även honom.

Jag vet att det kan vara svårt att kontakta familjen i efterhand, speciellt om man själv träffat någon ny och likaså ex-partnern. Men å andra sidan, jag personligen vill ju att de jag bryr mig om och tycker om ska få veta det, varför är det då så svårt att ta upp telefonen och ringa ett samtal och bara fråga hur det är med alla? Aah, fruktansvärt svårt, men vad är det värsta som kan hända? hmm... att bli avvisad? jaa, spärren finns där, man vill ju inte bli ledsen pga. att man bryr sig...

Det viktigaste är nog att familjen har förståelse över situationen även om det är svårt...

Peace

Nyligen varit julafton, jätte härligt tänker många. Julklappar, mat i mängder, värme, familj och vänner. Det låter ju helt underbart! men vänta lite nu... Alla de som inte får möjligheten till mat i mängder, värme, familj, julklappar och gemenskaå då? Vad händer med dom? E det någon förutom ett dussin människor som ger dem lite tid av sin tankeverksamhet?

Jag älskar min familj, mina vänner och allt vi gör tillsammans... Tycker inte man borde skippa högtider eller så, men man kan faktiskt dela med sig med de som inte har det "lika bra som vi"...

Först och främst firades julafton en gång i tiden som en kristen tradition, idag har samhället gjort det möjligt för alla att glömma den grundliga innebörden av julfirandet. Det handlar bara om julklappar nu för tiden. TRAGISKT!

Hur många gånger ser man inte ned på hemlösa? de som luktar alkohol blandat med sopor? De som har trasiga kläder, smutsigt hår och är magra som stickor? Det är hemskt att man som medmänniska inte kan dela med sig av sig själv till de som faktiskt behöver det...

Behöver du verkligen den där extra perfymen för 500 kr i julklapp? eller den där koftan från FhilippaK för 2000 kr? NEJ!
Julklappar handlar inte om pengar, det handlar inte om HUR mycket du spenderat utan det är tanken som räknas.

Perfymen för 500 kr kunde lika gärna se mat till 10 hemlösa, magra, hungriga människor. Koftan för 2000 kr kunde ge 20 st hemlösa lite värme om natten nu denna vintertid!

Jag har bestämt mig för att nästa jul fira med de hemlösa. Istället för att spendera så ofantligt mycket pengar på något så meningslöst som en extra perfym eller den dyraste koftan på marknaden tänker jag handla mat för och ge till de hemlösa...

Vi som har tak över huvudet, en säng, värme, 20 olika t-shirts, 6 par jeans, 38 par underkläder, 50 par strumpor och mat som skulle kunna få ett helt fotbollslag mätta efter en heldag på plan, varför klagar vi så mycket? det e ju helt absurt, patetiskt!!

Vi blir besvikna om vi inte får det vi önskat oss i present, om du själv köpt något som kostan 200 kr mer än det du fått tillbaka, ja då blir det ett jävla liv!

Jag har alltid sagt, när någon frågat vad jag önskar mig i present, ett 50öres tuggummi... det är en perfekt present! Varför alltid lägga sådant pengavärde i allt.

Förra julen hade jag inte pengar, knappt, jag velde då att istället baka mina julklappar till familjen, det gick hem!

Julen handlar för mycket om materiella ting, det e tråkigt, man värderar inte värmen familjen sinsemellan och glömemr att julen faktiskt handlar om gemenskap och kärlek till varandra!

Om man ser den sista kakan i kakburken, snor man den fort som fan för att få njutningen själv, när man i själva verket redan ätit 3 stycken av dem. Varför inte bara dela med sig till de som inte fått smaka?

Jag vet att hade du suttit i en viss situation, utan mat och värme, hade du blivit fly förbannad och besviken på mänskligheten så som de beter sig mot de som har det sämre...

Vi är alla människor, vill du exempelvis inte ge en hemlös pengar så köp en meny på Mc'donalds för 50 kr och ge dem, det är guld värt för dem... nee låt mig säga, LIVET VÄRT!!

Peace and Love

Alla människor går någon gång, flera gånger, igenom svåra tider i sitt liv. Det kan vara separation från partnern, ett dödsfall i familjen/umgängeskretsen, trauman av olika slag.

Det tar sin tid innan man kan gå vidare och för alla människor är den tiden olika. Många tänker "varför just jag, varför drabbar detta mig?". Det är helt normalt att tänka just så, fast den dagen du kommit över din svåra period är du en starkare människa!

Med det dåliga förs det bra med!

Genom att vi går igenom dessa svåra perioder och klarar ta oss ur dem och gå vidare blir vi starkare som människa. Vi vet att om vi klarat av ex. en relation med en person som fysiskt misshandlat en, eller ett plötsligt dödsfall i familjen, så klarar man av vad som helst!

Här handlar det inte om att visa sig vara störst, bäst och vackrast utan mer att man faktiskt vet vem man är och vad man vill med sitt liv, därav kan ingen trampa på en mer.

Livet går vidare, man kan glömma, träffa nya människor, leva vidare, inte som om inget hänt utan tvärtom men med ryggen rak kunna säga till sig själv, i första hand, "jag är stark, har klarat denna fas och är nu beredd att stå för den jag är och mina erfarenheter (dåliga eller bra) gör mig till en rikare människa"...

Jag har inte skrivit så mycket den sista tiden pga. att jag är så upptagen med annat... Nu lät jag som en jätte upptagen person, och joo visst e jag det på ett sätt, men jag har inte haft orken och inspirationen till att skriva. Nu börjar jag lite lätt igen så får vi se hur saker och ting blir... Jag skriver när jag känner att jag har något vettigt att skriva, så fungerar jag.. hehe...

Detta inlägg handlar egentligen om att alla människor går vi igenom olika typer av faser i vårat liv, händelser, dåliga/bra, och vi lever vidare avsett om det gett oss en skada så blir vi starka med tiden. Man ska aldrig stressa med att bli "bra/frisk/etc." utan ge allt den tid det behövs. Personer runt om en ska stötta en oavsett hur lång tid det tar för dig att åter komma tillbaka till ditt vardagsliv å verkligheten. Alla människor är vi så lika men ändå så olika... 

Ge alla tiden att läka sina sår, bara för att det tar 1 vecka för dig att läka dina sår betyder det inte att det tar 1 vecka för mig, det kanske tar ännu längre tid eller bara någon dag... som sagt vi alla är olika, ge alla den tiden för den är dyrbar...

Peace

Idag pratade jag med en nära vän angående tvångstankar. Har ni tvångstankar? Jag har flera stycken, ibland tänker jag inte på dem utan det är andra som märker dem.

♥ När jag har ett glas framför mig måste det stå på ett visst sätt innan jag blir nöjd och kan släppa gleset ur mina tankar.
♥ När jag ska sova så måste sovrumsdörren vara öppen en liten liten bit (ca 10cm) eller vara helt stängd beroende på mitt humör.
♥ Jag har en spegelgarderob som måste vara helt igendragen för att jag ska kunna somna, är den öppen bara några millimeter blir jag osäker och måste gå upp för att stänga den helt.
♥ När jag är ute och röker på kvällarna måste jag antingen prata i telefon eller röka fort som sjutton för att jag är rädd att någon konstig gestalt ska komma runt hörnet och skrämma The-Shit-Out-Of-Me.
♥ Jag samlade ett tag på porslinsdockor som stod på min bokhylla i mitt rum. Om dessa dockor inte stod på ett visst sätt (rent millimetermässigt) kunde jag inte somna utan var tvungen att gå upp och fixa till det, oavsett hur mycket klockan var eller hur trött jag än var.
♥ När en spisplatta är på måste jag känna med pekfingret och långfingret för att se om det är varmt på riktigt. Vilket resulterar i att jag bränner mig. NOT GOOD!
♥ När jag häller upp vatten i ett glas från kranen så börjar jag med att fylla hela glaset, dricker sedan upp allt, fyller hela glaset igen, dricker halva, häller ut tills det finns en liten skvätt kvar som jag sen dricker upp.
♥ Mina böcker måste stå i storleksordning i min bokhylla.
♥ Jag kan inte ta på offentliga dörrar, handtag eller liknande med mina bara händer, bara tanken av att personen som tagit på dörren eller handtaget innan mig kanske inte tvättat händerna efter toabesök gör mig galen och äcklad.
♥ Jag blundar jätte hårt när mina ögon kliar, samtidigt som jag roterar ögonkulan runt i cirklar. Jag kan inte klia mig med händerna just i en viss situation.
♥ Om någon står några meter bredvid mig måste jag titta på personen ca 4 gånger, men det sker med ryckiga huvudrörelser. Lite som ticks...
♥ Kan stå på busshållsplatsen och få panik för att jag tror att jag: 1. glömt låsa hemma. 2. lämnat kaffebryggaren & spisen på. 3. Stängt den nedre badrumsdörren där kattlådan är. Detta gör att jag måste gå hem igen för att kolla läget. Det har blivit bättre på den fronten, har lyckats att inte gå hem utan bara fortsatt min tripp dit jag ska trots min ångest...

Som sagt, jag har en del tvångstankar... det kan vara riktigt jobbigt!! Men man försöker hela tiden motverka dem hehe...

Det jag egentligen ville skriva med detta inlägg är angående en av dessa tvångstankar, då jag inte klarar av att sova med öppen garderob. Jag och min vännina kom fram till att det har med samhället att göra.
Vi ser en massa filmer som gör att vi får bilder i huvudet som vi inte kan bli av med. Det jag tänker på är att någon ska stå och kolla på mig genom springan i garderoben, att någon heltplötsligt bara står där.

Samhället påverkar oss mer än vi tror... har mer att skriva om detta men just nu är jag så slut att jag knappt orkar ställa mig upp från stolen men det kommer en fortsättning!

Peace

Jag har pratat lite om förhoppningar och besvikelser... Tänkte skriva lite till om det!

En människa som hoppas på något så högt att det blir det enda hon tänker på kan skada henne. Man målar upp bilder i sitt huvud om hur saker ska se ut och vara, när det inte blir som man tänkt så blir man besviken. Då kanske det inte är så att man blir besviken på andra utan sig själv, vilket är helt normalt.

För att undvika att dessa situationer påverkar en negativt är det viktigt att tänka positivt, som jag skrivit om ett antal gånger, ganska logiskt! Men då tänker man, hur ska jag tänka, vad ska jag göra?

Detta kan jag inte svara på utan bara ni själva, ni är den enda personen som kan påverka er egen hälsa och psyke, vilket detta faktiskt handlar om. Jag vet utav personliga erfarenheter att en besvikelse kan göra att man hamnar i depressioner vilket påverkar hela en vardag. Därför är det viktigt att man också hittar en trygghet i livet, t.ex. en hobby. En hobby kan få dig att tänka på annat än den där förbannade besvikna lilla damen/herrn inom dig och faktiskt få dig att le lite oftare.

Många blir tyvärr immuna mot förhoppningar tillslut, när man blivit besviken för ofta, vilket heller inte är bra. Detta gör att man inte tror på något som sägs eller görs, man väntar hela tiden på det där speciella tecknet som utesluter besvikelsen. En människa lever på förhoppningar i sitt liv, det gör en människa lyckligt spänd inför en viss händelse vilket kan komma att betyda otroligt mycket för personen i fråga. Men att ha alldeles för höga förhoppningar om saker och ting får oss att gräva ned oss i vår egna lilla värld, det gör oss rädda för att hantera verkligheten...

Så det jag vill säga med detta inlägg är att man ska vara försiktig med allt, ha inte för höga förhoppningar på dig själv eller någon annan, eller inför en viss händelse, man ska självklart hoppas på det bästa men va försiktiga....

(hoppas ni förstår vad jag menar med detta inlägg, vill säga att mina inlägg kanske inte alltid är super punktliga, det gäller att läsa mellan raderna för att förstå vad jag menar...)

Peace & love
 

När man väl har kommit över något i sitt liv och det sedan visar sig ha ändrats på andra fronter varför reagerar man ändå? man har ju egentligen kommit över det, man vet vad man vill och vart man står. Men ändå så tär det inom en vare sig man vill eller inte!

Har det med nyfikenhet att göra, med känslor, med vad?! Funderar en del på mycket nu för tiden, och det verkar få min hjärna att snurra tusen varv.... ibland är man osäker på vissa saker i sitt liv, trots att man ändå är säker! Flummigt, I know!

Fan livet leker verkligen och man upptäcker nya saker varje dag, lär sig alltid något nyss så länge man är villig att ta för sig... men åter igen, varför ska vissa saker ändå störa en trots att man gått vidare!?

Aaah som sagt, livet leker.... Ta en dag i taget och saker blir alltid bättre med tiden, får man hoppas iallafall!!

Peace & Love

Hej alla!

Pratade med min syster igår över telefon och vi kom in på ämnet näring och hälsa. Funderar en del på det där och jag förstår inte varför man slösar ofantligt mycket pengar för att gå till en dietist när man i själva verket kan göra allt det som säger själv.

När du kommer till din dietist så förklarar han/hon vad du behöver ändra på i din kost för att ex gå ner i vikt eller få mer energi. Det är inte så svårt som många får det att låta. Man behöver inte lägga ner dessa pengar på dem det finns roligare sätt.

Jag är en person som älskar att läsa, hela tiden uppdatera mina kunskaper, speciellt inom anatomi/fyiologi, hälsa och psykologi. Det finns otroligt många BRA böcker idag som säljs både i butiker och på nätet. Nu tänker ni säkert "men vilka böcker ska vi veta är bra då?" och det förstår jag att ni tänker. Det är inte alltid lätt att veta vilka böcker som passar en och det bästa sättet att ta reda på det är om man bläddrar igenom boken, kollar igenom innehållsförteckningen och sen läser på baksidan av boken, kolla vilka rubriker som gör att dina pupiller vidgas extra mycket. Simpelt va!?

En längtan att få vara med den människa man tycker om varje dag finns hos oss alla. När vi vet att saker inte skulle fungera i längden så blir det ännu värre för då finns det en anledning till varför man inte bör vara med varandra så mycket och det är skrämmande. Ibland känner jag som detta citat "jag vill så mycket som helst inte skulle vilja att jag ville"...

Jag är nästan 100% säker på att alla människor känner likadant någon gång i sitt liv. Hur ska man hantera vissa situationer i ens liv som är psykiskt påfrestande? Hur ska man gå tillväga för att finna meningsfullhet i sitt liv?

Jag pratar själv mycket om att göra det man själv vill, vara sig själv och inte låta någon stå i vägen. Men hur gör man när man vill något så mycket och en annan involverad person inte känner detsamma? Det är svårt att hitta en balans i saker och ting, att finna en punkt där två människor med två olika mål eller viljor blir nöjda. är det ens möjligt att få båda parter nöjda?

Det är (som jag skrivit tidigare) viktigt att tänka positivt, men ska man alltid tänka positivt trots att man är med om samma tråkigheter hela tiden? Man kan ju alltid ändra sitt liv, men om man någonstans inte vill det för man är rädd att man förlorar någon nära då, vad gör man då? Ska man leva och ständigt undra om saker kommer bli bättre, om ens drömmar kan uppnås, om personen i fråga är beredd att offra lite tid åt en?

Vad gör man, väntar och ser eller går en helt annan väg? Mycket är komplicerat och som sagt, man vill så mycket som helst inte skulle vilja att man ville. Man vill oftast det man vet är omöjligt!

Peace

En besvikelse är värre än att vara arg eller frustrerad, en besvikelse förföljer dig och du kan inte göra nått. En besvikelse är det vi själva som skapar, tyvärr, vi förväntar oss något och när det inte blir som vi förväntat oss blir vi besvikna.

Att se saker positivt är viktigt, men när man gör det och saker ändå känns meningslöst, så blir man återigen besviken. Hur man blir av med en besvikelse är det bara en själv som kan komma på... men när den kommer tillbaka jämt och ständigt vad gör man då? Ja, det är frågan, man får väl helt enkelt bara lära sig att inte förvänta sig nått av någon eller sig själv utan bara ta varje sekund, minut, timma, dag och göra till det allra bästa även om man inte är nöjd...

En besvikelse är jobbig och man vågar inte alltid inse problemet, det är så vi människor fungerar...

Men återigen, en dag i taget och saker blir bättre med tiden!

Peace & love

Jag har tydligen förmågan att få människor att öppna upp sig för mig. Många runt omkring mig pratar hela tiden om deras problem eller saker de varit med om den senaste tiden och jag ställer alltid upp. Har fått höra att mitt stöd ger dom styrkan att vara den dom är och det glädjer mig. (Vissa exempel nedan är både personliga erfarenheter men även saker jag fått höra av vänner och bekanta).

Jag har personligen kommit till en punkt som jag är väldigt stolt över. Jag vet vem jag är, vad jag vill med mitt liv och hur jag ser på saker och ting.

Ta bara en tjej som är tillsammans med en kille som i princip bestämmer över hela hennes liv. Det är tragiskt att tjejer låter sig själva bli nedtryckta och förnedrade av en person som säger sig tycka om eller älska henne.

Det som snurrar i mitt huvud är att man ska vara sig själv, stå upp för vad man tycker om att göra, våga vara sig själv utan att tänka på vad andra ska tycka om en. Jag gör precis som jag vill i mitt liv och om någon inte tycker om det så, fine that's your problem. Jag är den jag är och kommer inte att ändras bara för att någon annan kanske tycker jag borde göra det.

Här kan jag även koppla in tjejers förmåga till att klaga på sig själva och deras vikt. Jag har varit en person som själv klagat på min vikt, tyckt att man har för mycket hull här och där. Men nu har jag kommit till den punkten jag skrev om ovan, jag har hittat mig själv, vilket har gjort mig stark och jag känner att en person ska tycka om mig för den jag är och inte för hur jag ser ut! Vi människor är allt för beroende utav vad andra ska tycka och glömmer oss själva, det leder till osäkerhet och det gör att vi inte vågar stå upp för den man är.

Det är viktigt att kunna erkänna för det första för sig själv att man duger som man är, oavsett om man inte har det där s.k. "perfekta" håret som sin tjejkompis har eller dom där brösten som man själv skulle vilja ha. Man måste vara nöjd med sig själv (inte bara utseendemässigt dock).

Om en person inte tycker om dig för den du är så är den personen i fråga inte värd att ta din tid. Man borde inte låta någon någonsin få en att känna sig mindre värd!! Man ska stå upp för det man tycker och det man vill göra (har nog skrivit det många gånger redan, men jag menar det!).

Här är ett sms jag skickade till en vän idag och jag menar varje ord:
"Gumman! Glöm inte att ditt liv är det endast du som bestämmer över. Om du inte vågar sätta gränser och vara dig själv till 100% så kommer du förlora dig själv. Låt ingen trycka ner dig eller få dig att känna dig värdelös. Låt inte någon någonsin få dig att känna att du inte är värd det du vill göra med ditt liv. Live the life you love and love the life you live. Puss å kram Becca"

Återigen, live the life you love and love the life you live, that's what Im doing!

Livet är alldeles för kort för att låta det passera utan att man känner att man gjort det man själv vill, vi lever bara en gång ta vara på den tiden och lev varje dag som om det vore din sista!

Peace & love

Jag tar upp det igen, efter en liten runda på youtube hitta jag den här videon. Jag fattar inte hur människor kan säga emot mig när jag säger att t.ex. The Pussy Cat Dolls är dåliga förebilder för unga tjejer. Ni har för fan bevis på film!! Hur gamla kan tjejerna vara, 12-13 kanske och se hur de beter sig.

Inte konstigt att allt fler och fler ungdomar idag lider av anorexi eller andra typer av ätstörningar. De tror att "bara jag vickar på rumpan, har smal midja, stora tuttar, stor rumpa och smala lår, så kommer alla att älska mig"  WRONG WRONG WRONG!!!!!! Blir så satans förbannad, kanske onödigt tycker ni, men jag vill inte att mina egna barn (när jag väl får dem) skall växa upp i ett samhälle som enbart bryr sig om utseende, om du är "tillräckligt sexig", har de rätta kläderna. Jag fattar inte, va bara dig själv, den du vill vara, skit i alla andras åsikter men följ fan inte efter spår som de du kommer att se på videon nedan för det är tragiskt att tjejerna gör vad de gör, de e bara barn (inte för att jag tycker någon ska röra sig så för det e inte att dansa utan att strippa).... sorry that's just my head speaking!

By the way, måste vara otroligt jobbigt att hela tiden tänka på att andra ska tycka si & så om en, nej usch & fy, va dig själv och en riktigt bra vän tycker om dig för den du är och inte den du försöker vara. Plus, det spelar ingen roll om du e tjock, smal, har celluliter eller inte, små bröst, liten rumpa, stor rumpa, stora bröst, du är en människa inte ett objekt och du är lika mycket värd som alla andra människor runt om dig!

Klicka här för att se videon... (tragiskt!)

Peace & love

Har läst en del bloggar idag den senaste timman, det e många som någon stans skrivit om hur de inte tycker om deras liv för att det kanske är tråkigt, inte är som de vill ha det och de är kanske missnöjda med sitt föhållande till pojkvän eller bästa vän....

Jag läser en bok just nu som heter The Secret, många har säkert hört talas om filmen som gjorts som går under samma namn, alltså The Secret - hemligheten.

mer info på http://www.thesecret.se

Boken handlar om att hitta sig själv och hemligheten i livet. En bok jag verkligen kan rekommendera.

Jag anser att om en människa inte känner att hennes/hans liv ger personen i fråga något så varför inte ändra det? Här vet jag att många reagerar: "det är lättare sagt än gjort". Fast det stämmer inte, alla människor kan göra allt de vill, de handlar mest om inställningen och hur mycket man vågar ge av sig själv.

Vi kan ta ett förhållande som ett exempel:
Du är tillsammans med en person, du älskar honom/henne, men vet inte riktigt om du är kär. Du går dag in, dag ut och funderar om han/hon är den rätta. Ena stunden tänker du på allt du gillar med personen, sedan helt plötsligt allt du inte tycker om. Så fort du sätter igång din hjärna på de s.k. negativa tankarna så drar du automatiskt ner dig själv, det gör att du tillslut inte kan besluta hur du vill ha det.

Problemet med många människor är att de är rädda att erkänna sanningen, inte bara för andra utan för sig själva. Det är viktigt att kunna inse hur saker och ting ligger till för att man ska kunna ta rätt beslut.

Människor är också jätte rädda att konfrontera, i detta fall kanske din pojkvän/flickvän just för att de är rädda att personen i fråga ska bli upprörd över hur man faktiskt känner i en viss situation. Jag tycker att det är viktigt att man ska kunna vara ärlig med sina känslor till andra människor, varesig det är en familjemedlem (pappa, mamma, etc.), partner eller vän.

Jag har varit likadan, inte vågat stå upp för vad jag faktiskt tycker, tänker och känner. Men om det ska fram så blir allt mycket lättare i slutändan. Personen i fråga har inte rätten att bli arg eller frustrerad för att DU känner som du gör, detta för att du inte kan hjälpa hur du känner utan kanske vill ha lite bekräftelse för hur saker och ting ska se ut i framtiden eller liknande. Att, låt oss säga, din partner bli arg för att du kanske tycker ni spenderar för lite tid till varandra eller att du inte känner att ert förhållande kommer någon vart och att kärleken kanske inte är i närheten av vad den en gång varit, är fel. Du som människa har rätt att tolka dina upplevelser på ditt sätt, tänk om alla hade tyckt exakt lika, kännt precis likadant, (ursäkta mig men...) fy fan vilket tråkigt liv vi hade levt.

Det jag vill komma fram till är att, du är du och dina tankar är dina så som känslor. Det bästa när saker kommer upp är att vara ärlig och om det skall lösas eller jobbas på är bara du och personen i fråga som kan bestämma. Men det är ditt liv vi pratar om i första hand, hur vill du att ditt liv ska se ut och vad vill du uppnå med det?

I många lägen måste vi vara (som många skulle kalla det) egoistiska, jag anser inte att det är egoistiskt att tänka på sig själv utan snarare en självklarhet.

Jag personligen försöker med mångt och mycket leva det liv jag älskar, detta gör att jag kan utvecklas mer för varje dag som går. Att försöka se det positiva i det mesta och inte se små hinder som STORA problem för i grund och botten måste du ändå klättra över hindret och det enda sättet för dig att klara den utmaningen är att tänka positivt.

Enligt mig så får man inte, om man vill leva ett så lyckligt liv som möjligt, (självklart är man inte lycklig hela tiden, men man behöver inte gräva ner sig i något bara för att saker inte blivit som du tänkt från början) förstora små saker eller skapa egna hinder, vilket lätt görs vid negativt tänkande. Allt har sin mening och genom att gå igenom vissa saker, som kan vara jobbiga, växer vi som personer och kan utvecklas på ett personligt men även professionellt plan.

Man får inte glömma: Jag lever detta liv för mig, vad vill jag att det ska bestå utav? Är det den där pojkvännen som inte kan ge mig det jag behöver som människa för att må bra, är det arbetet jag går till varje morgon fast att jag känner klumpen i magen för att jag är så trött på det?

Frågorna är de ni måste ställa till er själva, va ärliga mot er själva, det kan bara utvecklas till det positiva för er...

Glöm inte, tänk positivt!!

Pussen Å Kramen
Bye bye