Muggen stod klar med snabbkaffet i, mjölken var upphälld i en liten behållare och smörgåsarna var framdukade. Jag tog tag i koppen och hällde det kokande vattnet över kaffe pulvret och såg hur vattnet förvandlades till en mörkare färg. Mjölken gjorde att kaffet fick den perfekta färgen, som ökensand rykandes. När jag väl var klar att börja äta min macka med ost och skinka och dricka mitt ökenfärgade kaffe så hördes ett "knack" ifrån dörren. Jag kände hur hjärtat återigen började bulta snabbare, blodet forsade runt i kroppen, känslan var underbar.

Sakta och försiktigt gick jag med mina tunga morgonsteg till dörren. Framför mig stod en äldre man med några papper i famnen, hans glasögon gjorde att hans ögon fick en större kontur och han frågade försiktigt: "Är det du som är...". Innan han hann avsluta sin mening sa jag bara: " Ah det är jag". Han räckte mig bunten med papprerna och gav mig sedan ett leende och sa: "Det är lite information till dig, angående lägenheten och den nya fastighets skötaren som kommer nästa vecka". Jag tackade och tog emot, trots att jag försökte fick jag inte fram något leende. Jag hade inte skrattat på ett tag, sist var när jag träffade min väninna över en fika, det var slutet på leendet, hon dog tre dagar efter, hon var min bästa van och leendet dig med henne.

kände jag hur hjärtat bultade hårdare och snabbare men känslan var fortfarande underbar. Jag stängde dörren, låste och satte mig vid köksbordet för att äntligen få ta mig en klunk av mitt ökenfärgade kaffe.

Två timmar gick, jag hade precis duschat, sminkat mig och fixat  håret just den sekund när telefonen ringde, "Hallå", " Ja , hej..." Började rösten från andra sidan telefonlinjen, de ringde ifrån en arbetsplats som jag hade sökt jobb hos bara två veckor tidigare, de sa att det gärna ville träffa mig för en intervju  och prata mer om verksamheten. "Ja, jo, det går bra, tisdag kl. 11.00". Vi lade på och det enda jag kunde höra var pipet ifrån telefonen då den andra linjen avbröts. Mötet blev aldrig av.

Min dag var inte planerad, ingenting att göra, alldeles ensam satte jag mig framför tv:n och satte på kanal 3. Det var en serie som handlade om en tjej, i min ålder faktiskt, en mycket ensam tjej som önskade sig en partner, någon att dela sina intressen med. Hjärtat  började bulta hårdare men känslan var återigen underbar. Vad betydde det? Tänkte jag för mig själv lite hastigt men känslan varade inte speciellt länge.

Framför mig på bordet låg sprutan ifrån gårdagens ståhej. Den sprutan som fått mig att somna lätt och underbart. Jag tappade upp en spruta då jag kände adrenalinet pumpa och abstinensen öka. Snabbt körde jag nålen in i dom sönderstuckna kärlen och kände hur det plötsligt blev harmoni i kroppen. Hjärtat bultade otroligt hårt och känslan var fortfarande underbar. Sakta gav jag mig själv en dos och somnade i soffan. Jag drömde mig bort och såg mig själv i serien på tv:n, var det möjligtvis så att jag själv bara ville ha lite sällskap, kärlek och närhet?

Efter denna dag vaknade jag aldrig mer upp så svaret på denna fråga förblir en hemlighet...


Av: Rebecca Goudevenos

Genom all media och politik sätter ett visst antal människor upp regler för oss medborgare som vi bör följa för att bli accepterade av omgivningen. Då talar vi inte om rätt och lagar utan om utseende, värderingar och ekonomisk status etc. En medborgare som sticker ut från mängden blir automatiskt ett stående objekt som vi "samhällsnormala medborgare" dömer och stöter ut. Varför händer detta? Har vi människor inte rätten att vara oss själva, den människan som vi känner oss bekväma med? Frågan i sig är ju ändå självklar för den enskilda individen, vi svarar ju ett stort JA på detta, men tyvärr fullföljer vi inte vår tanke.

Vi medborgare har inget privatliv, alla vet vem du är, vart du bor och till och med vad du åt till frukost förra tisdagen, även hur mycket pengar du har. samhället ger oss inget annat val än att må dåligt. en människa som jämt och ständigt har pressen på sig att se ut som "alla andra" och bete sig som "alla andra" blir omedvetet psykiskt instabil. Att inte ha rätten till att vara den man vill vara, att någon sätter gränser och planerar ditt liv gör att vi blir instängda, vi behandlas som djur i en bur. Hur länge till ska detta pågå, kommer vi s.k. trogna medborgare att få möjligheten till att stå upp för oss själva, se ut som vi vill och bete oss på ett sätt vi känner är rätt för oss, självklart på den nivån som inte skadar en själv eller någon annan i vår omgivning, kommer vi få den möjligheten eller är rasen människa bara ett begrepp som kommer att tyna iväg och förvandlas till något så betydelselöst som ett gruskorn på vägen?!

Tankarna i mitt huvud snurrar och i och med att jag redan är inne på media vll jag också säga att media ålar upp bilden av dagens människa. Vi ska vara lagom tjocka och vise versa, vi ska följa modet, förstora brösten och läpparna, vi ska ändra oss totalt från den människa vi föddes som, till något plastobjekt, är detta verkligen logiskt, är det verkligen bra? Media är en dålig förebild för de inga ute i samhället. jag kan se nyblivna tonåringar ränna runt på stan med kläder som en 25 åring, varför ska de behöva ha så bråttom med att växa upp, att dina barn är ute som 13 åringar mitt i natten och super sig fulla har med samhället att göra. Man måste uppfylla någon slags trend, ett beteende för att bli accepterad och inte stå utanför.

Det är fel, fel att behöva måla upp sig själv till något man egentligen inte är. Att visa människor att man tänker annorlunda tycker jag personligen är starkt och modigt. Att våga stå upp för sina val och sitt liv tycker jag är något man borde bli accepterad och inte utstött för. jag kommer nog alltid vilja ha den styrkan att vara mig själv till 100 procent, men om sanningen ska fram så speglar vårt samhälle oss mer än vi tror och hur mycket vi än vill så kommer vi aldrig att bli fria från vår bur som samhället håller låst för främmande ting. Så är det bara och det är bara att acceptera!

Vi är och kommer alltid vara djur i bur, kontrollerade och viljelösa!