• The Pussy Cat Dolls, vad ska man säga!?
Oj oj oj, vilka tjejer! Eller?!
Jag vet inte hur många männskor som säkert kommer kritisera det här inlägget, men det är vad jag tycker!
Jag måste säga att den sista tiden i mitt liv har i princip varit en skola för mig när det kommer till mycket, speciellt när vi pratar om sång och dans. Min sambo är danslärare och har lärt mig att se dansen med andra glasögon än de jag hade innan.
När vi pratar om The Pussy Cat dolls, så förstår jag inte hur man kan tycka att de är duktiga tjejer, duktiga på att sjunga och dansa. För det första körs deras röster igenom någon slags ljudmaskin som får det att låta "bra", sen när dessa tjejer ska sjunga live låter det som om en katt blir strypt. Nicole och tjejerna kan heller inte dansa, jag förstår verkligen inte hur de kan skämma ut sig själv på scenen och i videon genom att åla sig mot stångar och visa både rumpa och tuttar, är det dans?!
För mig handlar musik och dans om så mycket mer än att "se sexig ut". Visst jag nekar inte att tjejerna har "fina" kroppar, de e söta tjejer, men dom säljer sina kroppar. Dom är produkter vilket jag tycker är synd.
Ni som läser det här tänker nog, vadå de måste ju se bra ut! Visst kanske det, det är helt beroende på vad man vill uppnå med musiken, om man vill vara ett musikaliskt geni eller om man vill se ut som en slampa, förlåt nu tog jag kanske i lite, men det jag menar är att jag tycker det är synd att det ska behöva vara som det är.
Producenterna och skivbolagen bryr sig inte ett dugg om vad som händer med dessa tjejer, för dom är de produkter som gör att deras plånböcker blir feta, inget annat!
Det finns artister som borde nämnas oftare och synas mer. De som gör sin grej utan att bli påverkade av omgivningens värderingar!
Jag hoppas ni förstår vad jag menar med sexprodukter när ni ser bilden nedan!
Bye bye Beccis
Jag vet inte hur många männskor som säkert kommer kritisera det här inlägget, men det är vad jag tycker!
Jag måste säga att den sista tiden i mitt liv har i princip varit en skola för mig när det kommer till mycket, speciellt när vi pratar om sång och dans. Min sambo är danslärare och har lärt mig att se dansen med andra glasögon än de jag hade innan.
När vi pratar om The Pussy Cat dolls, så förstår jag inte hur man kan tycka att de är duktiga tjejer, duktiga på att sjunga och dansa. För det första körs deras röster igenom någon slags ljudmaskin som får det att låta "bra", sen när dessa tjejer ska sjunga live låter det som om en katt blir strypt. Nicole och tjejerna kan heller inte dansa, jag förstår verkligen inte hur de kan skämma ut sig själv på scenen och i videon genom att åla sig mot stångar och visa både rumpa och tuttar, är det dans?!
För mig handlar musik och dans om så mycket mer än att "se sexig ut". Visst jag nekar inte att tjejerna har "fina" kroppar, de e söta tjejer, men dom säljer sina kroppar. Dom är produkter vilket jag tycker är synd.
Ni som läser det här tänker nog, vadå de måste ju se bra ut! Visst kanske det, det är helt beroende på vad man vill uppnå med musiken, om man vill vara ett musikaliskt geni eller om man vill se ut som en slampa, förlåt nu tog jag kanske i lite, men det jag menar är att jag tycker det är synd att det ska behöva vara som det är.
Producenterna och skivbolagen bryr sig inte ett dugg om vad som händer med dessa tjejer, för dom är de produkter som gör att deras plånböcker blir feta, inget annat!
Det finns artister som borde nämnas oftare och synas mer. De som gör sin grej utan att bli påverkade av omgivningens värderingar!
Jag hoppas ni förstår vad jag menar med sexprodukter när ni ser bilden nedan!
Bye bye Beccis
• Diskussion
Jag har nu haft min blogg i några dagar, kanske till och med en vecka. 
Diskussioner om det jag skriver har kommit upp det senaste, och det handlar om nära och kära som inte förstår mitt sätt att tänka. Faktum är att jag inte blir irriterad eller frustrerad eftersom det bara ger mig chansen att återigen få berätta det jag tänker.
Vi har exempelvis inlägget där jag pratar om ordet "lagom", det är ganska kul när man hör vad andra människor har att säga, speciellt när man märker hur de tolkat min text och sättet jag skriver på.
Jag vet inte om det är jag som är otydlig eller "flummig" när jag skriver men det är mitt sätt att skriva på och det glädjer mig att personer ifrågasätter och undrar och heller inte förstår mitt tankesätt. Det gör att möjligheten för diskussion finns.
Jag älskar att diskutera, föra fram mina åsikter men också höra på det andra säger. Om inte annat så lär man sig bara utav det andra säger, man kanske utvecklar sitt eget tänkande pga. det någon annan sagt. Det är intressant tycker jag, även om man många gånger kanske vill att människor runt omkring en ska tycka och tänka som en själv, men det kan ändå vara ganska skönt att få diskutera.
Utan olika åsikter existerar inte diskussionen...
Bye bye Beccis
Diskussioner om det jag skriver har kommit upp det senaste, och det handlar om nära och kära som inte förstår mitt sätt att tänka. Faktum är att jag inte blir irriterad eller frustrerad eftersom det bara ger mig chansen att återigen få berätta det jag tänker.Vi har exempelvis inlägget där jag pratar om ordet "lagom", det är ganska kul när man hör vad andra människor har att säga, speciellt när man märker hur de tolkat min text och sättet jag skriver på.
Jag vet inte om det är jag som är otydlig eller "flummig" när jag skriver men det är mitt sätt att skriva på och det glädjer mig att personer ifrågasätter och undrar och heller inte förstår mitt tankesätt. Det gör att möjligheten för diskussion finns.
Jag älskar att diskutera, föra fram mina åsikter men också höra på det andra säger. Om inte annat så lär man sig bara utav det andra säger, man kanske utvecklar sitt eget tänkande pga. det någon annan sagt. Det är intressant tycker jag, även om man många gånger kanske vill att människor runt omkring en ska tycka och tänka som en själv, men det kan ändå vara ganska skönt att få diskutera.
Utan olika åsikter existerar inte diskussionen...
Bye bye Beccis
• Björn Gustafsson - Parlamentet
• Björn Gustafsson - Parlamentet
Björn Gustafsson FRUKTAVSVÄRT ROLIG!!
• Din mamma
• Blattebrudar
Är man en "blattetjej" älskar man den här typen av standup! HA HA HA
• Språka på allt
Funny funny, check it out!
• Att kämpa & stå upp för det DU vill göra
Att kämpa och stå upp för det man vill göra är viktigt. Det kommer stunder i livet som man tycker mindre om eller rent ut sagt hatar, men om man hela tiden ältar och inte gör något åt saken så kommer man aldrig bli nöjd och glad. Det jag försöker säga är att om man vill något så pass mycket är man också beredd att lägga ner tid på det. Trots att det många gånger inte löser sig på så sätt man själv vill så finns det alltid nya möjligheter och val som kan komma att betyda lika mycket som det man tänk göra från första början.
Människor idag är alldeles för fokuserade på framtiden, alla mål, önskningar och drömmar de har att de glömmer bort verkligheten. Att planera för framtiden är viktigt men att leva i nuet är mycket mer viktigt. Det finns alldeles för många idag som inte nöjer sig med det de har, de tror hela tiden att allt ska komma nerdimpandes från himlen och servera massa godsaker. Livet fungerar inte så, om man vill genomföra något, uppleva din dröm så måste man också kämpa för det, lägga ner extra energi, för när slutprodukten väl visar sig så blir man nöjd och stolt över det man presterat.
Att leva i verkligheten är viktigt för en själv och ens välbefinnande. Utan att riktigt se eller förstå det blir man automatiskt mer självsäker och självkänslan höjs när man väl genomför något man tycker är jobbigt och påfrestande, speciellt när man ser resultatet.
Jag vet inte vad jag egentligen skriver men själva tanken är att bara skriva av mig, jag vill mest bara dela med mig av mina tankar. Just nu surrar det väldigt mycket i huvudet på mig och jag måste bara få ut det.
Jag menar egentligen med all text ovan att man inte ska ge upp hoppet, för ger man upp hoppet så ger man upp sig själv ...
Bye bye Beccis
• Bob Marley
Live the life you love and love the life you live
♥
• En sanning som människan måste lära sig acceptera
Jag vill säga att allas liv kan vara upp och ner, men ska det verkligen behöva spåra ur? Min rubrik vill jag kommentera, vilket jag väljer att göra så här...
Många människor idag vågar inte tänka på konsekvanser och heller inte vad deras val och handlingar kan komma att innebära i den studen de utför dem. Här vill jag säga feghet, vilket är en av orsakerna till varför människan inte vågar säga till och varför de heller inte kan komma att tänka på imorgon.
Självklart ska man leva idag och inte imorgon, men om vi inte alls tänker på morgondagen kan hela den kommande veckan bli till en fiasko. Viktigt här är då att vi tar oss i kragen och säger ifrån, väga utmana ödet ibland, våga göra fel och tänka på morgondagen.
Mitt liv är inte perfekt och kommer heller aldrig att bli det, heller ingen annan som säger sig ha ett perfekt liv talar sanning, inte så att den ljuger mot lyssnaren, snarare att den ljuger för sig själv, vilket kan innebära onödiga konflikter inom sig själv samt alldeles för stora kvar och förhoppningar på ens liv. Kraven höjs och när inget blir som man vill bryter man ihop och säger "jag som levde så perfekt".
Nått annat jag vill påpeka är då människan använder sig av orden "lagom", detta vill säga i Sverige. Inget annat land i hela världen och så vitt jag vet heller inte i hela universum har något ord som man kan översätta direkt till ordet "lagom". Varför kan man inte bara stryka det ordet från ordlistan och det svenska språket? Ingen människa kan säga att allt ska vara lagom, det tycker jag vore absurt. Vi måste våga säga vad vi känner och tycker om saker och ting utan att få höra
"du är ju inte klok, kan du inte bara vara lagom...". Vi är inte mer än människor med brister och fel, och en sak till jag vill påpeka som slog mig är att om allt skulle vara "lagom", skulle allt bli ett rent helvete, så som ordspråket talar för sig "bättre lite skit i hörnet än ett rent helvete". Lagom borde inte finnas, vi måste få sticka ut och vara oss själva, självklart anpassa oss till situation och person men våga vara den vi faktiskt är. Inte lossas bara för att få någon att bli nöjd och höra "det där va lagom".
Sanningen vet bara du! Ingen kan säga till dig att du ljuger om du inte gör det, nu talar vi inte om lögnen
"du tog min t-shirt" utan sanningen om livet, livsstilen och livskvaliteten. Bara du vet vad som är din sanning och ingen annan kan tala om det för dig. Om du vill göra något så gör det, vill du inte så slipp. Ingen kan tala om för dig vad som är rätt respektive fel för dig, om det inte handlar om dina föräldrar då du just är på väg in i livet, du avgör själv vilket som passar bäst för dig. Vi lever bara en gång och den tiden är viktig att ta vara på!
Min mening med detta är att du måste stå upp för sig själv, dina värderingar och din ställning till livet, utan din stolthet och egoism kommer du ingenstans men observera att du måste hitta balansen, annars spårar det ur.
Vi måste kanske ändå vara lagom, eller?!
Många människor idag vågar inte tänka på konsekvanser och heller inte vad deras val och handlingar kan komma att innebära i den studen de utför dem. Här vill jag säga feghet, vilket är en av orsakerna till varför människan inte vågar säga till och varför de heller inte kan komma att tänka på imorgon.
Självklart ska man leva idag och inte imorgon, men om vi inte alls tänker på morgondagen kan hela den kommande veckan bli till en fiasko. Viktigt här är då att vi tar oss i kragen och säger ifrån, väga utmana ödet ibland, våga göra fel och tänka på morgondagen.
Mitt liv är inte perfekt och kommer heller aldrig att bli det, heller ingen annan som säger sig ha ett perfekt liv talar sanning, inte så att den ljuger mot lyssnaren, snarare att den ljuger för sig själv, vilket kan innebära onödiga konflikter inom sig själv samt alldeles för stora kvar och förhoppningar på ens liv. Kraven höjs och när inget blir som man vill bryter man ihop och säger "jag som levde så perfekt".
Nått annat jag vill påpeka är då människan använder sig av orden "lagom", detta vill säga i Sverige. Inget annat land i hela världen och så vitt jag vet heller inte i hela universum har något ord som man kan översätta direkt till ordet "lagom". Varför kan man inte bara stryka det ordet från ordlistan och det svenska språket? Ingen människa kan säga att allt ska vara lagom, det tycker jag vore absurt. Vi måste våga säga vad vi känner och tycker om saker och ting utan att få höra
"du är ju inte klok, kan du inte bara vara lagom...". Vi är inte mer än människor med brister och fel, och en sak till jag vill påpeka som slog mig är att om allt skulle vara "lagom", skulle allt bli ett rent helvete, så som ordspråket talar för sig "bättre lite skit i hörnet än ett rent helvete". Lagom borde inte finnas, vi måste få sticka ut och vara oss själva, självklart anpassa oss till situation och person men våga vara den vi faktiskt är. Inte lossas bara för att få någon att bli nöjd och höra "det där va lagom".
Sanningen vet bara du! Ingen kan säga till dig att du ljuger om du inte gör det, nu talar vi inte om lögnen
"du tog min t-shirt" utan sanningen om livet, livsstilen och livskvaliteten. Bara du vet vad som är din sanning och ingen annan kan tala om det för dig. Om du vill göra något så gör det, vill du inte så slipp. Ingen kan tala om för dig vad som är rätt respektive fel för dig, om det inte handlar om dina föräldrar då du just är på väg in i livet, du avgör själv vilket som passar bäst för dig. Vi lever bara en gång och den tiden är viktig att ta vara på!
Min mening med detta är att du måste stå upp för sig själv, dina värderingar och din ställning till livet, utan din stolthet och egoism kommer du ingenstans men observera att du måste hitta balansen, annars spårar det ur.
Vi måste kanske ändå vara lagom, eller?!
Bye bye Beccis
• Sanningen...
Jag vaknar, ser mig omkring, "Vart är jag?!" tänker jag hastigt. Jag känner inte igen mig. Som att vakna upp utan något minne av de senaste 48 timmarna, något skrämmande, det är något som inte stämmer...
Jag stiger upp ur sängen som jag ligger i, sängen med nytvättade helvita lakan, rummet som består av endast en säng och ett blankt skrivbord ger mig rysningar i hela kroppen, jag är ensam, jag känner det, helt ensam.
Jag öppnar dörren till rummet och möts av en lång vit korridor, i mitten av korridoren ser jag ett gigantiskt fönster som avslöjar verkligheten utanför stängda dörrar. Jag tar mig sakta och försiktigt, något undrande, till fönstret i förhoppning att jag ska fina svaret på min gåta men det ända jag ser är svart, svart överallt. Varför, vart är jag?!
Har någon fört mig hit medvetet?! Är jag inlagd någonstans?! Min väg blir allt ljusare ju mer jag går ner för korridoren, jag ser knappt någonting då de vita väggarna bländar mina ögon. Jag försäker ta mig fram men märker efter en stund att jag bara går runt i cirklar, jag kommer ingen vart. vart ska jag, vad ska jag göra, vart är jag?!
Jag grips av panik, snubblar över mina egna fötter och slår huvudet i golvet. Snabbt vaknar jag upp igen, i min säng med mina lakan, det blanka skrivbordet var inte längre blankt utan överfull av alla räkningar som ska betalas in i slutet av denna månad. Vad hände? Var det bara en dröm?!
Jag vet inte hur jag ska förklara det, känslan finns kvar, ensam och övergiven. Varför dessa drömmar, varför detta liv?! jag bestämmer mig för att ta en kalldusch för att vakna till inför hela projektet att behöva sätta på min "fina & passande" kläder och sminka mig för jobbets skull.
En hel dag på jobbet utan en enda lugn stund i mina tankar och i mitt hjärta, ensamheten vägrar aatt släppa och övergiven känner jag mig fortfarande. Mina kollegor ser på mig som om de sätt ett spöke.
Plötsligt känner jag hur någon tar tag i mig hårt i armen, jag kan inte riktigt höra vad de säger, jag blir bortförd, skrämd sitter jag här i ett rum av betongväggar. En man kommer in nu, han tittar så där konstigt som alla på jobbet gjorde tidiagre idag, vad är det som är fel? Vad har jag gjort?!
Det ända jag hör att han säger är att han är mycket förvånad att jag dök upp på jobbet idag, min tanke var bara "varför skulle det vara så konstigt?!" men nu förstår jag.
Dagen innan denna händelse blev jag begravd, jag är död, på riktigt. Mitt liv finns inte mer och kommer heller inte kommer tillbaka. Jag är död för alltid, min känsla av ensamhet och övergivenhet är nu besvarad, jag är ensam, helt ensam, har aldrig varit vid liv, drömmen tog över, fortfarande ensam och övergiven, begravd för alltid...
Av: Rebecca Goudevenos
Jag stiger upp ur sängen som jag ligger i, sängen med nytvättade helvita lakan, rummet som består av endast en säng och ett blankt skrivbord ger mig rysningar i hela kroppen, jag är ensam, jag känner det, helt ensam.
Jag öppnar dörren till rummet och möts av en lång vit korridor, i mitten av korridoren ser jag ett gigantiskt fönster som avslöjar verkligheten utanför stängda dörrar. Jag tar mig sakta och försiktigt, något undrande, till fönstret i förhoppning att jag ska fina svaret på min gåta men det ända jag ser är svart, svart överallt. Varför, vart är jag?!
Har någon fört mig hit medvetet?! Är jag inlagd någonstans?! Min väg blir allt ljusare ju mer jag går ner för korridoren, jag ser knappt någonting då de vita väggarna bländar mina ögon. Jag försäker ta mig fram men märker efter en stund att jag bara går runt i cirklar, jag kommer ingen vart. vart ska jag, vad ska jag göra, vart är jag?!
Jag grips av panik, snubblar över mina egna fötter och slår huvudet i golvet. Snabbt vaknar jag upp igen, i min säng med mina lakan, det blanka skrivbordet var inte längre blankt utan överfull av alla räkningar som ska betalas in i slutet av denna månad. Vad hände? Var det bara en dröm?!
Jag vet inte hur jag ska förklara det, känslan finns kvar, ensam och övergiven. Varför dessa drömmar, varför detta liv?! jag bestämmer mig för att ta en kalldusch för att vakna till inför hela projektet att behöva sätta på min "fina & passande" kläder och sminka mig för jobbets skull.
En hel dag på jobbet utan en enda lugn stund i mina tankar och i mitt hjärta, ensamheten vägrar aatt släppa och övergiven känner jag mig fortfarande. Mina kollegor ser på mig som om de sätt ett spöke.
Plötsligt känner jag hur någon tar tag i mig hårt i armen, jag kan inte riktigt höra vad de säger, jag blir bortförd, skrämd sitter jag här i ett rum av betongväggar. En man kommer in nu, han tittar så där konstigt som alla på jobbet gjorde tidiagre idag, vad är det som är fel? Vad har jag gjort?!
Det ända jag hör att han säger är att han är mycket förvånad att jag dök upp på jobbet idag, min tanke var bara "varför skulle det vara så konstigt?!" men nu förstår jag.
Dagen innan denna händelse blev jag begravd, jag är död, på riktigt. Mitt liv finns inte mer och kommer heller inte kommer tillbaka. Jag är död för alltid, min känsla av ensamhet och övergivenhet är nu besvarad, jag är ensam, helt ensam, har aldrig varit vid liv, drömmen tog över, fortfarande ensam och övergiven, begravd för alltid...
Av: Rebecca Goudevenos
• Midsommar borde vara en skräck för alla tonårsföräldrar!!
Midsommarafton borde vara en skräck för alla tonårsföräldrar, det är hemskt när jag tänker på alla dessa små barn, i mina ögon, 13-14 år gamla, som ränner runt inne i stan, super sig fulla och gör saker de aldrig skulle gjort om de var nyktra. Tanken får mig att rysa.
Jag skulle vilja säga att det oftast är föräldrarnas fel då deras tonåringar kommer hem stupfulla, ner drogade eller då de ligger i en buske med nerdragna byxor och har blivit våldtagna. Det låter kanske hårt att lägga ansvaret hos föräldrarna, men vilka ska man annars lägga det på?! Ungdomar idag vet inte vart deras gräns går, visst vissa vet kanske någorlunda men ytterst få, det gör att föräldern borde ha större koll på vad deras barn gör.
Jag personligen skulle vilja poängtera att mina barn ALDRIG skulle få vara ute en sådan dag som midsommarafton, ingen chans! Om jag har en dotter, vi säger 14 år, som skulle vilja gå ut med sina vänner på någon hemmafest på just midsommarafton eller annan liknande högtid så skyddar jag henne bara genom att hindra henne från att göra det. Som förälder vill man självklart lita på sina barn och det ska man göra, men alla dessa människor runt omkring som man aldrig träffat, eller som mitt barn råkat stöta på en sådan dag, varför skulle jag lita på dem?! Vem som helst skulle kunna droga mitt barn, våldta och sen skita fullständigt i vad som händer med henne och låta henne ligga alldeles naken någonstans. Jag skulle ALDRIG som sagt låta det hända. Därför skyddar jag bara mina barn genom att se till att hon/han håller sig hemma.
Jag förstår, utav egna erfarenheter, att det kanske inte är så jätte kul att sitta hemma med sina föräldrar en dag som midsommarafton eller t.ex. valborg då alla ens vänner "hittar på roligare saker", men då tycker jag att det är upp till mig som förälder att komma på något roligt för dem att göra tillsammans med familjen, något man vet skulle locka någorlunda i alla fall.
Att gå till en park med massa barnfamiljer för en tonåring kanske inte är det roligaste, att då se barn dansa runt i ring, njaa inte riktigt vah? Men kanske ta dem på bio, ordna en stor fest hemma, göra något som man vet att barnen skulle uppskatta.
Jag vet att det finns människor som säkert kritiserar det jag skriver, speciellt unga, men om de tänker igen så tror jag inte att de själva skulle vilja få ett samtal av polisen där de säger att ens dotter/son blivit magpumpad pga. alkoholförgiftning eller att ens dotter blivit våldtagen. Det är något jag är säker på, men som sagt det finns ju undantag.
Jag vill mest säga att jag tycker det är tragiskt att man släpper iväg en så ung människor som egentligen inte kan ta hand om sig själv, på ett sådant äventyr, det skulle faktiskt kunna sluta riktigt illa. Vem vet, ditt barn kanske befinner sig på fel ställe vid fel tillfälle och utan anledning bli ett offer trots att han/hon inte är inblandad.
Håll ungarna hemma, det är säkrast för både dig som förälder, ditt barn och alla runt omkring...
Bye Bye Beccis ♥
Jag skulle vilja säga att det oftast är föräldrarnas fel då deras tonåringar kommer hem stupfulla, ner drogade eller då de ligger i en buske med nerdragna byxor och har blivit våldtagna. Det låter kanske hårt att lägga ansvaret hos föräldrarna, men vilka ska man annars lägga det på?! Ungdomar idag vet inte vart deras gräns går, visst vissa vet kanske någorlunda men ytterst få, det gör att föräldern borde ha större koll på vad deras barn gör.
Jag personligen skulle vilja poängtera att mina barn ALDRIG skulle få vara ute en sådan dag som midsommarafton, ingen chans! Om jag har en dotter, vi säger 14 år, som skulle vilja gå ut med sina vänner på någon hemmafest på just midsommarafton eller annan liknande högtid så skyddar jag henne bara genom att hindra henne från att göra det. Som förälder vill man självklart lita på sina barn och det ska man göra, men alla dessa människor runt omkring som man aldrig träffat, eller som mitt barn råkat stöta på en sådan dag, varför skulle jag lita på dem?! Vem som helst skulle kunna droga mitt barn, våldta och sen skita fullständigt i vad som händer med henne och låta henne ligga alldeles naken någonstans. Jag skulle ALDRIG som sagt låta det hända. Därför skyddar jag bara mina barn genom att se till att hon/han håller sig hemma.
Jag förstår, utav egna erfarenheter, att det kanske inte är så jätte kul att sitta hemma med sina föräldrar en dag som midsommarafton eller t.ex. valborg då alla ens vänner "hittar på roligare saker", men då tycker jag att det är upp till mig som förälder att komma på något roligt för dem att göra tillsammans med familjen, något man vet skulle locka någorlunda i alla fall.
Att gå till en park med massa barnfamiljer för en tonåring kanske inte är det roligaste, att då se barn dansa runt i ring, njaa inte riktigt vah? Men kanske ta dem på bio, ordna en stor fest hemma, göra något som man vet att barnen skulle uppskatta.
Jag vet att det finns människor som säkert kritiserar det jag skriver, speciellt unga, men om de tänker igen så tror jag inte att de själva skulle vilja få ett samtal av polisen där de säger att ens dotter/son blivit magpumpad pga. alkoholförgiftning eller att ens dotter blivit våldtagen. Det är något jag är säker på, men som sagt det finns ju undantag.
Jag vill mest säga att jag tycker det är tragiskt att man släpper iväg en så ung människor som egentligen inte kan ta hand om sig själv, på ett sådant äventyr, det skulle faktiskt kunna sluta riktigt illa. Vem vet, ditt barn kanske befinner sig på fel ställe vid fel tillfälle och utan anledning bli ett offer trots att han/hon inte är inblandad.
Håll ungarna hemma, det är säkrast för både dig som förälder, ditt barn och alla runt omkring...
Bye Bye Beccis ♥
• Hilton, Hilton, Hilton...
