Jag vaknar, ser mig omkring, "Vart är jag?!" tänker jag hastigt. Jag känner inte igen mig. Som att vakna upp utan något minne av de senaste 48 timmarna, något skrämmande, det är något som inte stämmer...

Jag stiger upp ur sängen som jag ligger i, sängen med nytvättade helvita lakan, rummet som består av endast en säng och ett blankt skrivbord ger mig rysningar i hela kroppen, jag är ensam, jag känner det, helt ensam.

Jag öppnar dörren till rummet och möts av en lång vit korridor, i mitten av korridoren ser jag ett gigantiskt fönster som avslöjar verkligheten utanför stängda dörrar. Jag tar mig sakta och försiktigt, något undrande, till fönstret i förhoppning att jag ska fina svaret på min gåta men det ända jag ser är svart, svart överallt. Varför, vart är jag?!

Har någon fört mig hit medvetet?! Är jag inlagd någonstans?! Min väg blir allt ljusare ju mer jag går ner för korridoren, jag ser knappt någonting då de vita väggarna bländar mina ögon. Jag försäker ta mig fram men märker efter en stund att jag bara går runt i cirklar, jag kommer ingen vart. vart ska jag, vad ska jag göra, vart är jag?!

Jag grips av panik, snubblar över mina egna fötter och slår huvudet i golvet. Snabbt vaknar jag upp igen, i min säng med mina lakan, det blanka skrivbordet var inte längre blankt utan överfull av alla räkningar som ska betalas in i slutet av denna månad. Vad hände? Var det bara en dröm?!

Jag vet inte hur jag ska förklara det, känslan finns kvar, ensam och övergiven. Varför dessa drömmar, varför detta liv?! jag bestämmer mig för att ta en kalldusch för att vakna till inför hela projektet att behöva sätta på min "fina & passande" kläder och sminka mig för jobbets skull.

En hel dag på jobbet utan en enda lugn stund i mina tankar och i mitt hjärta, ensamheten vägrar aatt släppa och övergiven känner jag mig fortfarande. Mina kollegor ser på mig som om de sätt ett spöke.

Plötsligt känner jag hur någon tar tag i mig hårt i armen, jag kan inte riktigt höra vad de säger, jag blir bortförd, skrämd sitter jag här i ett rum av betongväggar. En man kommer in nu, han tittar så där konstigt som alla på jobbet gjorde tidiagre idag, vad är det som är fel? Vad har jag gjort?!

Det ända jag hör att han säger är att han är mycket förvånad att jag dök upp på jobbet idag, min tanke var bara "varför skulle det vara så konstigt?!" men nu förstår jag.

Dagen innan denna händelse blev jag begravd, jag är död, på riktigt. Mitt liv finns inte mer och kommer heller inte kommer tillbaka. Jag är död för alltid, min känsla av ensamhet och övergivenhet är nu besvarad, jag är ensam, helt ensam, har aldrig varit vid liv, drömmen tog över, fortfarande ensam och övergiven, begravd för alltid...


Av: Rebecca Goudevenos