Att skiljas från sin partner, varesig det är pojkvän/flickvän, fästman/fästmö, Maka/make, är otroligt jobbigt. Även om de båda parterna är överrens om att det är den bästa lösningen så glömmer man lätt att det inte bara är personen i fråga man skiljer sig från utan även hans/hennes familj.

Diskussionen om det här har kommit upp några gånger med vänner och bekanta, vissa av dem har egna erfarenheter andra inte. Det som fick mig att börja fundera extra mycket på ämnet var när en bekant sa lite arogant och kallt: "ääh, det e inte som om familjen betyder lika mycket när man gjort slut".. Hmm... jag håller inte med där.

Familjen är ju en del av förhållandet också, man blir sammanvävda med tiden, det ger en gemenskap, som förövrigt är väldigt fin tycker jag. Själv har jag suttit i en situation då det va "lika bra" att bryta förhållandet just för att det inte kom någon vart och det va ofta problem och man mådde mest dåligt. Här spelar det ingen roll för mig om man inte är tillsammans med personen i fråga, jag bryr mig fortfarande om hans familj och vänner, även honom.

Jag vet att det kan vara svårt att kontakta familjen i efterhand, speciellt om man själv träffat någon ny och likaså ex-partnern. Men å andra sidan, jag personligen vill ju att de jag bryr mig om och tycker om ska få veta det, varför är det då så svårt att ta upp telefonen och ringa ett samtal och bara fråga hur det är med alla? Aah, fruktansvärt svårt, men vad är det värsta som kan hända? hmm... att bli avvisad? jaa, spärren finns där, man vill ju inte bli ledsen pga. att man bryr sig...

Det viktigaste är nog att familjen har förståelse över situationen även om det är svårt...

Peace