Har läst en del bloggar idag den senaste timman, det e många som någon stans skrivit om hur de inte tycker om deras liv för att det kanske är tråkigt, inte är som de vill ha det och de är kanske missnöjda med sitt föhållande till pojkvän eller bästa vän....

Jag läser en bok just nu som heter The Secret, många har säkert hört talas om filmen som gjorts som går under samma namn, alltså The Secret - hemligheten.

mer info på http://www.thesecret.se

Boken handlar om att hitta sig själv och hemligheten i livet. En bok jag verkligen kan rekommendera.

Jag anser att om en människa inte känner att hennes/hans liv ger personen i fråga något så varför inte ändra det? Här vet jag att många reagerar: "det är lättare sagt än gjort". Fast det stämmer inte, alla människor kan göra allt de vill, de handlar mest om inställningen och hur mycket man vågar ge av sig själv.

Vi kan ta ett förhållande som ett exempel:
Du är tillsammans med en person, du älskar honom/henne, men vet inte riktigt om du är kär. Du går dag in, dag ut och funderar om han/hon är den rätta. Ena stunden tänker du på allt du gillar med personen, sedan helt plötsligt allt du inte tycker om. Så fort du sätter igång din hjärna på de s.k. negativa tankarna så drar du automatiskt ner dig själv, det gör att du tillslut inte kan besluta hur du vill ha det.

Problemet med många människor är att de är rädda att erkänna sanningen, inte bara för andra utan för sig själva. Det är viktigt att kunna inse hur saker och ting ligger till för att man ska kunna ta rätt beslut.

Människor är också jätte rädda att konfrontera, i detta fall kanske din pojkvän/flickvän just för att de är rädda att personen i fråga ska bli upprörd över hur man faktiskt känner i en viss situation. Jag tycker att det är viktigt att man ska kunna vara ärlig med sina känslor till andra människor, varesig det är en familjemedlem (pappa, mamma, etc.), partner eller vän.

Jag har varit likadan, inte vågat stå upp för vad jag faktiskt tycker, tänker och känner. Men om det ska fram så blir allt mycket lättare i slutändan. Personen i fråga har inte rätten att bli arg eller frustrerad för att DU känner som du gör, detta för att du inte kan hjälpa hur du känner utan kanske vill ha lite bekräftelse för hur saker och ting ska se ut i framtiden eller liknande. Att, låt oss säga, din partner bli arg för att du kanske tycker ni spenderar för lite tid till varandra eller att du inte känner att ert förhållande kommer någon vart och att kärleken kanske inte är i närheten av vad den en gång varit, är fel. Du som människa har rätt att tolka dina upplevelser på ditt sätt, tänk om alla hade tyckt exakt lika, kännt precis likadant, (ursäkta mig men...) fy fan vilket tråkigt liv vi hade levt.

Det jag vill komma fram till är att, du är du och dina tankar är dina så som känslor. Det bästa när saker kommer upp är att vara ärlig och om det skall lösas eller jobbas på är bara du och personen i fråga som kan bestämma. Men det är ditt liv vi pratar om i första hand, hur vill du att ditt liv ska se ut och vad vill du uppnå med det?

I många lägen måste vi vara (som många skulle kalla det) egoistiska, jag anser inte att det är egoistiskt att tänka på sig själv utan snarare en självklarhet.

Jag personligen försöker med mångt och mycket leva det liv jag älskar, detta gör att jag kan utvecklas mer för varje dag som går. Att försöka se det positiva i det mesta och inte se små hinder som STORA problem för i grund och botten måste du ändå klättra över hindret och det enda sättet för dig att klara den utmaningen är att tänka positivt.

Enligt mig så får man inte, om man vill leva ett så lyckligt liv som möjligt, (självklart är man inte lycklig hela tiden, men man behöver inte gräva ner sig i något bara för att saker inte blivit som du tänkt från början) förstora små saker eller skapa egna hinder, vilket lätt görs vid negativt tänkande. Allt har sin mening och genom att gå igenom vissa saker, som kan vara jobbiga, växer vi som personer och kan utvecklas på ett personligt men även professionellt plan.

Man får inte glömma: Jag lever detta liv för mig, vad vill jag att det ska bestå utav? Är det den där pojkvännen som inte kan ge mig det jag behöver som människa för att må bra, är det arbetet jag går till varje morgon fast att jag känner klumpen i magen för att jag är så trött på det?

Frågorna är de ni måste ställa till er själva, va ärliga mot er själva, det kan bara utvecklas till det positiva för er...

Glöm inte, tänk positivt!!

Pussen Å Kramen
Bye bye

Satt hemma hos en vännina och pratade lite, mest om dans. Något jag tycker va klokt sagt när det kommer till dans är:
Att bara ta klasser och utöva de rörelser läraren gör är inte detsamma som att säga att man kan dansa, även om du tar koreografin klockrent. Allt handlar om vad du själv gör med de s.k. grundstegen i dansen. Visst e det jätte bra att kunna ta en koreografi klockrent och sätta alla beats, men att sen göra sin egen koreografi utan att kunna grundstegen (+ göra om dem till den du är), är en helt annan sak.

Dans handlar om så mycket mer än bara steg, det handlar om personlighet, vem är jag, vad vill jag visa med min dans!
Alla har olika smak när det kommer till dans, något jag tycker är mest nice att titta på är hur en dansare leker med kroppen till beatet och sätter allt! Fast detta ska vara i kombination med andra saker också, känsla är viktigt, den ser man på långa vägar om en dansare har. Musikalitet är A och O....

Men återigen, steg är steg, fast för att du ska kunna identifiera dig genom din dans hitta din stil. Det finns för många som dansar som varandra, (förstå mig rätt), de har inte gett sig själv chansen att utveckla den biten inom dans, att skapa sig en egen stil.

Några dansare jag personligen tycker är riktigt grymma är:
• Joseph Go,
• Mario Perez Amigo,
• Niako,
• Joao Assuncao,
• Jojje,
• Pawel,
• Dawid Bienkowski.
• Suzi Azovic

Detta är ingen rangordning utan bara slumpmässigt punktat. 

Hur som helst, jag kämpar på med min dans och min utveckling... 

Ha det bäst!

Bye Bye