En längtan att få vara med den människa man tycker om varje dag finns hos oss alla. När vi vet att saker inte skulle fungera i längden så blir det ännu värre för då finns det en anledning till varför man inte bör vara med varandra så mycket och det är skrämmande. Ibland känner jag som detta citat "jag vill så mycket som helst inte skulle vilja att jag ville"...

Jag är nästan 100% säker på att alla människor känner likadant någon gång i sitt liv. Hur ska man hantera vissa situationer i ens liv som är psykiskt påfrestande? Hur ska man gå tillväga för att finna meningsfullhet i sitt liv?

Jag pratar själv mycket om att göra det man själv vill, vara sig själv och inte låta någon stå i vägen. Men hur gör man när man vill något så mycket och en annan involverad person inte känner detsamma? Det är svårt att hitta en balans i saker och ting, att finna en punkt där två människor med två olika mål eller viljor blir nöjda. är det ens möjligt att få båda parter nöjda?

Det är (som jag skrivit tidigare) viktigt att tänka positivt, men ska man alltid tänka positivt trots att man är med om samma tråkigheter hela tiden? Man kan ju alltid ändra sitt liv, men om man någonstans inte vill det för man är rädd att man förlorar någon nära då, vad gör man då? Ska man leva och ständigt undra om saker kommer bli bättre, om ens drömmar kan uppnås, om personen i fråga är beredd att offra lite tid åt en?

Vad gör man, väntar och ser eller går en helt annan väg? Mycket är komplicerat och som sagt, man vill så mycket som helst inte skulle vilja att man ville. Man vill oftast det man vet är omöjligt!

Peace